Fjärde gången som jeepdoktor – Essie Andersson

Jeepläkare teamet

Det var mitt fjärde uppdrag i Kenya, som jeepdoktor, i fem veckor under november – december 2012. Den här gången var jag i Homa Bay, en mindre stad med 35 000 invånare på Viktoriasjöns södra strand. Läkarbanken organiserar hela upplägget och det är Rotayryklubbar som finansierar såväl min resa som min kost och logi, men även jeepen, chauffören, sköterskan och barfotakuratorn som jag jobbar med.  Under veckan besöker man fem olika byar. Man har sin mottagning  i en skola eller ett skjul som ligger ensamt ute på landsbygden. Skolan omges inte av en massa bostäder utan patienterna kommer vandrande från olika håll.

Bykommitté

Byn har tillsatt en liten kommitté som ska se till att vi, som kommer dit, ska ha en lokal att ha mottagning i och de ska förse oss med en lunch. Kommittén ska också sörja för utrustning av lokalen, ordna patienttillströmningen d.v.s att där finns kanske några bänkar att sitta på, sälja små häften som ska fungera som patienternas journaler, ta hand om vårt avfall osv.

Kommittéernas driftighet, fantasi och ekonomi skiftar emellertid kololssalt. Vanligen har vi mottagningen i ett litet mörkt rum i en lerbyggnad, det är jordtrampade golv och på en mottagning springer höns, kycklingar och en katt runt benen och får schasas ut med jämna mellanrum.  På ett annat ställe kommer en kommittémedlem kånkande på ett gammalt rangligt bord och två stolar i samma skick, vi får låna dem till ett annars helt tomt rum. Jord och sand ligger på detta golv, som just här är av cement, och smutsen borstas nödtorftigt bort. Sen bär vi in våra egna lådor med mediciner och bandage, barfotakuratorns låda som innehåller provtagningsutrustning för malaria och HIV, samt chaufförens medicinlådor och sårvårdslådor, för det är han som tvättar sår och delar ut mediciner på min ordination.

Avfallet bränns

Det avfall som vi producerar:  var- och blodbemängda bomullstussar och annat uppsugande material, gamla bandage, variga öronpinnar och liknande bränns efter mottagningens slut. Utanför mottagningen. Över nejden ligger redan tidigare en skarp odör av sopförbränning, alla hushåll bränner sina egna sopor, så våra sopors lukt smälter så att säga in i bilden.

Kulturkrock

Att komma från vårdcentralen i Lund, där var och en av oss jagas med  blåslampa om vi har klockan eller ringarna på oss eller privata byxor etc., till en av mottagningningarna ute i Ndiwa distriktet blir en verklig kulturkrock! Hemma på vårdcentralen upplevs varje kroppsutsöndring som en potentiell smittohärd, ja, faktiskt varenda patient om man tänker efter.

I Kenya är inställningen annorlunda. En patient som kräks utanför mottagningen tas om hand av övriga väntande patienter, nån lägger henne ner i skuggan och baddar hennes panna, nån annan hämtar jord och strör över spyan. Ingen förfasar sig.

När det gäller kroppens utsöndringar så var det inget märkligt med det, det tycktes som om alla hade en väldigt avspänd attityd till sådant  och visade aldrig några äckelkänslor eller oro inför smitta. Däremot blev läget ett annat när det kom till underlivet – “private parts” som det heter när man refererar till underlivsproblem av något slag. Då sänks även röstvolymen och rösten åker ner i basläget.  Patienten lutar sig lite framåt och tittar sig förstulet omkring. Med all rätt, eftersom rummet är litet och kuratorn sitter med sin verksamhet ibland i samma rum, övriga patienter kan sitta precis utanför dörren.

Känsligt med underlivet

Patienten, den kvinnliga oftast, har inget emot att visa upp sina flytningar eller blödningar, problemet är mest att ingen brits finns. Vi får hämta bastmattan från jeepen och rulla ut den på golvet i det hörn som har minst insyn och därmed förstås minst ljus. Patienten får lägga sig på mattan och jag får sätta på mig pannlampan och sen försöka rikta in ljuset på underlivet, stående på knäna! Försök själv att krypa omkring, särskilt med lite artros i (de egna) knäna och rikta in lampan rätt och sen undersöka, det blir inte optimalt om jag så säger!  Det var förstås i yttersta nödfall som undersökningen gjordes, mestadels fick jag gå på patientens beskrivning. Till min oerhörda lättnad tillämpar inte luostammen könsstympning. Detta betyder ju också mindre av fistlar och inkontinens efter förlossningarna.

Rent och fräscht

Lukten är en viktig del förstås i mötet med alla patienter. Man registrerar den kanske inte medvetet men den ingår som en del i den mångfald av intryck som utgör bilden av vem man har framför sig. Ibland kan en lukt sticka ut, lukten av urin eller svett eller tvål etc.  Jag träffade över sexhundra patienter den här gången men ingen gång studsade lukten av urin eller avföring emot mig, trots att jag vet under vilka primitiva omständigheter de flesta lever.. Frapperande var hur alla försökte visa det bästa av sig trots sjukdom och fattigdom

Den kenyanska personalens attityd var synnerligen beundransvärd och laid-back. När vi körde fast i lervälling, tja, då var det bara att kliva ur bilen och skjuta på. Ingen gnällde om förstörda skor och nedsmutsade privata kläder. Kläder förresten, jag häpnade över att de alla tre i personalen varje dag kom i nya rena kläder med tanke på att allt tvättas för hand och vattenförsörjningen ofta sviktar. Därtill är man ofta trångbodd och såväl sköterskan Phyllis som kuratorn  Janet hade hem och hushåll att ta hand om såväl före och efter jobbet.

En andra hustru

Yusef, chauffören, hade å andra sidan ett ganska bekvämt liv som man och drömde om en andra hustru! Phyllis och Janet hade en del synnerligen beska synpunkter på det här med andrahustru: det innebar ju att ekonomin försämrades med ytterligare en familj att försörja och därtill HIV-risker som ökar, särskilt om mannen tagit över sin döde broders hustru. Dessa kvinnor som har utbildning och jobb vill ju öka möjligheterna för sig själva och sina barn till ett bättre liv och standard och utbildning för barnen. Om en andrahustru kommer in i bilden så rasar ekonomin snabbt ihop förutom att livet kan bli otrevligt, komplicerat och med sjukdomsrisker.

Ett privilegium att jobba här

För läkare är det en utmaning och oerhört stimulerande att arbeta i en sjukvård som är så pass i sin linda som den kenyanska.  Kanske var det så här i Sverige för sisådär hundra år sen. Mötet med patienten var det viktiga och skymdes inte av ständigt nya datorprogram, kvalitetsregister, sjukskrivningar och rehabiliteringsplaner, allehanda sammanträden som tar så mycket av vår tid.  Visst finns det mycket i vår struktur som är bra, men ack om det hade varit lite balans, mindre av allt sånt och mer tid för patienterna! Då är det en ynnest, ett privilegium att få jobba så här, i Kenya och uppleva en sjukvård som trots – eller kanske tack vare – sin enkelhet sätter patienten i centrum.

Text och bild: Essie Andersson distriktsläkare, Vårdcentralen Sankt Lars, Lund

2012-01-29