Jeepläkarlinjerna – en historisk återblick fram till år 2012

(Sammanställning på uppdrag av Läkarbankens styrelse, utförd av Sven Åke Hedström 2012, jeepläkare 2000 – 10, docent och specialist i infektionssjukdomar)

Inledning

Den första idén till jeepläkare kom 1993 som en utveckling på Lars Braws initiativ till Läkarbanken och året därpå drog den första linjen igång i form av en stafett med sex veckors arbete för nio läkare om året. Mottot blev: ”Vi arbetar där det inte finns någon doktor”. Syftet var först att med jeep komma ut till avlägsna byar med personal, utrustning och läkemedel för att bedriva en allmänläkarmottagning (”General Practice”).
Jeepen donerades med medel ur Mårten Werners fond och Jarl Magnusson, Sunne, var först ut som jeepläkare i Maseno. Det blev en succé och en film med titeln ”Jeepdoktorn kommer” gjordes av Bertil Falk. Behovet av fler jeeplinjer kändes stort och senare tillkom nya jeepstafetter.

Mottagningslokalerna

Det har varit mycket varierande kvalitet på mottagningslokaler. I början av jeepdoktorernas verksamhet, särskilt på nya platser, hade man inte resurser att alltid ordna en bra lokal för jeepdoktorn. På Mashurus jeeplinje var det i regel mottagning utomhus som gällde till en början. Det var inte lätt när det regnade, men lyckligtvis kom regnet vanligen på eftermiddagen när mottagningen var slut. En stekande sol var inte heller lätt att arbeta under och då gällde det att hitta en plats under ett träd. Ett molntäcke som skyddade mot solen under förmiddagen och som sprack upp först vid middagstiden gav ett bra skydd. Undantagsvis kunde man låna en lokal i en skola eller i en kyrka förutsatt att tillgång till nyckel fanns. Med tiden blev situationen allt bättre i Mashuru. Emily som under en tid var tolk på Mashurulinjen hade varit lärare och hennes make rektor. Sålunda ledde de goda kontakter de hade med skolvärlden till att jeepläkarna kunde låna ett rum i skolan i trakten där mottagningen ägde rum. Det var ett stort steg framåt även om lokalerna inte alltid var ändamålsenliga med plåttak som blev upphettat av solen i topp, med mörker pga stängda dörrar och fönster vilka inte kunde stå öppna med hänsyn till avskildhet för patienterna eller pga intensiva vindar framåt middagstid då solen i zenit förstärkte vinddraget inomhus så att pappren fladdrade iväg.
På övriga jeeplinjer i Magadi, Nandi Hills, Maseno/Ugunya och Homa Bay fanns bättre tillgång på lokaler även om inte alla var helt dugliga. Tillgänglighet i kyrkor som ju inte användes så mycket under de tillfällen jeepläkaren hade mottagning innebar en stor förändring. Här fanns många fördelar. Ytorna var generösa med möjlighet till spriding av de olika aktiviteterna för avskildhet. Det var i regel lätt att avskärma utrymmen med väggar och skynken. Bänkar och stolar kunde användas för uppdukning av läkemedel och utrustning. Patienterna satt inomhus och väntade och ofta fanns smårum som sakristia där läkaren kunde sitta ostört med patient och tolk. Skollokaler kunde också användas, många av dem utrymdes när jeepläkaren anlände. Det blev ett livlig flyttande av bänkar och bord för att få rum för alla. Dispensärer tillkom i allt högre utsträckning med frikostigt utlånande tack vare hälsokommittéerna vars medlemmar alltmer förstod behovet av bra mottagningslokaler, till en del pga inspiration av jeepläkarnas närvaro. Till en början byggdes enkla skjul eller hyddor och efterhand med mer pengar tillgängliga har man uppfört murade hus med fönster, dörrar och ljust målade väggar. På en del ställen där lokalerna används dagligen som dispensär för sjuksköterskor är också el och vatten indraget eller förberett.

Sammanfattning
Under jeepläkarnas tid en klar förbättring skett för mottagningslokalerna.

Personal

Hjälp från lokalbefolkningen har varit en förutsättning för att jeepläkarna skulle kunna fungera optimalt. Tolkning, vägvisning, bilkörning och inte minst att vara en brygga mellan kulturella skillnader är uppgifter som jämte sjukvårdshjälp, medicinutdelning, hälsorådgivning och förebyggande verksamhet har lett till stora krav på våra lokala medarbetare.
Från sjukhus i området har rekryterats sjuksköterskor (både kvinnliga och manliga), barnsköterskor, undersköterskor till arbetet på linjen. Kvalitén på medarbetarna och arbetsuppgifterna har varierat mycket. Framförallt har översättning varit en känslig historia, många har inte varit helt kapabla tolkar men har bytts ut efter hand med bättre resultat. Med hjälp av koordinatorer på plats har dugliga medarbetare för t ex utbildning till hälsoinformatörer handplockats. Läkarbanken har bekostat utbildningen och målet har varit att ha en hälsoinformatör på varje jeeplinje, fr a för patienter med HIV/AIDS.

Sammanfattning
Genom åren har en påtaglig kvalitetsutveckling skett inom kadern av särskilt de långvariga medarbetarna, en löpande utbildning under arbetet har här spelat en stor roll.

Bostäder och boendemiljöer

Under den tid jeepläkare har arbetat i Kenya har bostäderna varit fullt acceptabla med murade hus och säkerhet i form av bevakning i de områden husen har legat. Ledningar för vatten och elektricitet har funnits, dock har vattentillgången upphört ofta och kommunal elektricitet har inte alltid förekommit, t ex i Mashuru, men är nu införd överallt. Strömavbrott är vanliga, inte alltid pga störningar i elöverföring, bl a vid åskväder, utan också pga kommunal besparing, särskilt under veckoslut. Underhållet av husen brister i vissa avseenden, t ex målning, täthet i tak och fönster.
Efterhand har jeepläkarna fått en avlastande hjälp i hushållet och numera är det regel med hushjälp 5 – 6 dagar per vecka. Vanligen sköter jeepläkarna hushållsarbetet själva under veckosluten.
Boendet har förlagts till tätorter, med undantag av Mashuru, där service, om än begränsad, finns. För komplettering av behoven ligger större städer som Kisumu, Eldoret och Nairobi tillgängliga inom 1 – 3 timmars bilfärd.

Sammanfattning
Bostäderna har genom åren haft en förhållandevis bra kvalitet men underhållsarbete visar brister.

Magadi
Inom Magadi Soda Company Township ställde fabrikens ledning ett hus till förfogande för jeepläkaren. Det var relativt modernt med fungerande el- och vattentillgång Pga värmen i Magadiområdet (inte ovanligt med 40-41 grader) fanns air condition i husets två sovrum, det ena tjänstgjorde också som läkemedelsförråd vilket var lämpligt med hänsyn till temperaturen. Eftersom hela området med fabrik, arbetarbostäder, restauranger, affärer, marknad, bensinstation var avspärrat med vakter dygnet runt var Magadi mycket säkert med möjligheter till uteliv efter mörkrets inbrott då klimatet var behagligt. Denna plats ansågs vara den mest bekväma ur vistelsesynpunkt bland jeeplinjerna och ett ytterligare plus var en klubb med bra restaurang och pool 1-2km söder om läkarbostaden där jeepläkare välkomnades som betalande medlemmar.

 

Mashuru
Den mest exotiska och otillgängliga platsen är Mashuru. Samhället är inte stort och saknar många faciliteter. Läkarens hus ligger inom en ”camp” med flera hus som bebos av tjänstemän med familjer i ”the local government”. Det har varit mer eller mindre bevakat. Behovet av bevakning har dock inte känts särskilt stort eftersom kriminalitet i Mashuru är närmast obefintlig. Jeepläkaren och eventuella medföljare är så gott som de enda vita (ibland besöker västerlänningar) dock New Life Mission – NLM) som syns i Mashuru och uppmärksamheten har därför varit stor, dock inte besvärande. Kontakterna med permanent befolkning där har varit större än någon annanstans. Särskilt har kontakterna med NLM varit viktiga, man har där ställt upp med behövlig hjälp.
Ett påtagligt djurliv – giraffer, zebror, gnu, antiloper, gaseller, en del rovdjur, strutsar och många andra fåglar runtom – har förstärkt den exotiska känslan och talrika stigar ute i naturen för strövtåg har gjort Mashuru till något extra. Tyvärr har nedhuggning av skog för kolbränning och sandtag i flodbottnar med tung, förstörande trafik på de ömtåliga vägarna fördärvat områdets karaktär under senare år.

 

Maseno
Jeeplinjerna för Ugunya och Maseno var först förlagda till sjukhusområdet i Maseno där Läkarbankerna hyrde ett gammalt läkarhus från 1906 då sjukhuset kom till efter en första mottagning under ett träd (figtree) som fortfarande finns kvar i parken kring Maseno University. I huset med till en början fyra sovrum (ett blev senare förråd för material och läkemedel) hystes förutom jeepläkarna en kirurg som tjänstgjorde för Läkarbanken på sjukhuset, denna tjänst upphörde 2002 och något senare flyttade jeepläkarnas inkvartering till Siaya.

Siaya

Siaya – HIV/AIDS rådgivare

Siaya har drygt 30000 invånare och i hela distriktet finns drygt en ½ miljon.
Huset byggdes 1986 och hyrs från ägaren Kenya Industrial Estates. Det är ett rymligt hus med tre rum för jeepläkarna och en liten bostad för koordinatorn samt ytterligare ett hus på tomten för personal. Det är bevakat dygnet runt och ligger ganska enskilt.

Nandi Hills
Den första bostaden för jeepläkaren låg i Nandi Hills, i närheten av sjukhuset. På tomten växte ett gammalt träd som ansågs vara heligt. Trädet föll en dag 2002 oväntat över huset och krossade taket, som väl var befann sig ingen inomhus. Emellertid blev det nödvändigt att hitta en ny bostad. På området för C.I.T.C. i Kapsabet fann man ett lämpligt hus till uthyrning med god bevakning. Kriminaliteten var i början av 2000-talet hög i Kapsabet men efter utrensning har situationen klart förbättrats.
Kapsabet är större än Nandi Hills och har ett något större utbud och service. Staden ligger också bättre till för de nuvarande mottagningarna, sträckan till Kisumu har dock förlängts med en halvtimme.
Homa Bay
Huset ligger inom ett bevakat, omgärdat område för den lokala administrationen. Fram till 2006 fanns bara en jeepläkare och de två nuvarande jeepläkarna huserar i varsin ända av huset. Närheten till stan gör det bekvämt för inköp och närheten till Viktoriasjön och en del fina naturområden är attraktivt. Stan ligger förhållandevis isolerad och har tidigare varit besvärlig att nå pga dåliga vägar men under senare år har vägarna förbättrats markant.

Infrastruktur

Vägar
Ett bra vägnät är naturligtvis av yttersta vikt för att jeepläkarverksamheten skall kunna fungera optimalt. Emellertid är beskrivningarna otaliga av de många gånger usla vägarna. Framförallt de stora asfalterade vägarna som mest används för transport av varor och passagerare har mängder med ”pot holes”. Stenig mark med vassa kanter, spikar och taggiga buskar på eller vid vägen har orsakat punkteringar. En av anledningarna till att jeepläkarna har betydelse är att de kan komma fram också på små svårkörda vägar. Den mobila gruppen tar sig ut till avlägsna byar där patienterna är och som har svårt med transporter till dispensärer och sjukhus. Ute i byarna var ett talesätt: ”ser man en bil komma på våra vägar så är det Rotarydoktorn som kommer”.
Inte enbart vägens grundkvalitet har inverkan på framkomligheten utan också vädret. Skyfall med översvämningar har hindrat jeeparna att nå fram och mottagningar har nödsakats att ställas in. Också måttligt regn med moddig vägbana har orsakat fastkörning med ibland behov av bogsering om inte grävning varit tillräckligt. Torka med dammiga vägar och lös sand har lett till att hjulen inte får fäste. I sådana situationer har fyrhjulsdriften underlättat men långt ifrån alltid har detta varit tillräckligt.
Egentligen skulle man kunna förvänta sig en stadig förbättring av vägegenskaperna på de stora vägarna. Tyvärr har det historiskt sett varit en stark försämring av vägarnas kvalitet, på en del håll har dock begränsad renovering skett. Vissa lokala aktiviteter ligger bakom en del av försämringarna. I Mashururegionen var vägarna runt år 2000 helt acceptabla med undantag vid kraftigt regnfall, de var ändå för det mesta framkomliga. I mitten av 2000-talet började men frakta sand från flodbäddar och hugga ner trädbeståndet och bränna träkol. Tungt lastade truckar körde sönder vägbanan så den blev närmast oframkomlig vid regn pga djupa moddiga spår som jeepar och andra mindre bilar lätt körde ner i och fastande. Under torkperioder revs sanden upp på vägen och vägdamm yrde upp och störde sikten.
Sammanfattning
Det sker dock nu en del renovering av vägarna och en del stora vägar har förbättrats genom åren, t ex i områdena Nandi Hills, Siaya och vissa delar av Homa Bay. Dessa är dock enbart transportvägar för att komma ut till småvägar som leder till mottagningarna och tidsvinsten är marginell.
Fordon

Jeepen – ett avgörande arbetsredskap

På fordonsidan har en betydelsefull utveckling skett. Till en början var det självklart en tillgång att ha de små, bränslesnåla, fyrhjulsdrivna och relativt högt liggande jeeparna som Maruti. De var enkla att köra och tog sig väl fram på svårkörda och smala vägar. Dessa jeepar var inte så tunga och vid fastkörning kunde man oftast knuffa upp dem i samband med grävning.
Nackdelarna framträdde mer och mer efter hand. Dörrarna och bakluckan ”satte sig” med följden att det dammade in vid torka eller rann in vatten vid regn. Motorn var inte kraftig och när behovet av mera personal i bilen och mer utrustning tyngde jeepen kändes bilen för svag, speciellt i uppförsbackar. På de håliga vägarna skumpade det betydligt eftersom fjädrarna var primitiva. Bristen på utrymme gjorde sig också gällande när utrustningen ökade, bl a extra reservhjul, myggnät och informationsmaterial, och patienter behövde tas med till sjukhusen. Det var därför ett stort plus när större bilar började användas, den första var en Landrover – 80-årspresent till Lars Braw – den började användas 2001. I bilen fanns 2 britsar baktill, de kunde användas för sjuktransport. Efter hand har de små jeeparna bytts ut mot större 5-6 sitsiga fordon med fyrhjulsdrift, Toyota och Ford, och med tillbyggt stort bagageutrymme som motsvarade kraven på medförd utrustning. Dessa bilar var mer bekväma med bättre stötdämpare, bekvämare och rymligare säten, större täthet och luftkonditionering.

Nackdelar är tyngden som kan försvåra vid fastkörning och sämre ekonomi beträffande bränsleförbrukning och service.
Sammanfattning
Fordonsparken har avsevärt förbättrats under jeepläkarnas verksamhet.
Trafiksituation
Överlag är det mycket riskabelt att köra bil i Kenya som i de flesta afrikanska länder. Uppmärksamhet och försiktighet är en dygd. Förutom den beskrivna vägkvalitén är det mycket tung trafik på större vägar och en ström av ilande Matatu som innebär en stor trafikfara. Det är också känt att många bilförare saknar körkort, är berusade och bortser från vikten av besiktning av bilarna. Många gående finns ofta på båda sidor av vägarna – eller på vägen – och cyklister med alltför stora och breda laster vinglar omkring. Mörkerkörning skall i möjligaste mån undvikas eftersom avsaknad av belysning och reflexer hos andra trafikanter är mer regel än undantag.
Sammanfattning
Trafikkulturen på de kenyanska vägarna har snarast försämrats genom åren, inte minst ligger en ökad biltäthet bakom detta.

Telefoni, fax, e-mail
Med den tekniska utvecklingen som skett inom telefoni är det framför allt den mobila telefonin som har utvecklats starkt i Kenya. De stationära telefonerna är fortfarande mycket osäkra att använda, likaså fax. Satellittelefon användes där telefoninätet inte var utbyggt, t ex i Mashuru. Man kan gott påstå att det utbyggda mobilnätet har inneburit en revolution för jeepläkarna. Man kan numera ha utmärkt kontakt med Hälsokommittéernas medlemmar för viktiga meddelanden om mottagningarna, med den lokala personalen på linjen och i huset, koordinatorerna, MEDS, etc. Negativt i sammanhanget är att samtalen är dyra för den lokala befolkningen och att laddning av batteri är begränsad till följd av att elnätet inte är fullt utbyggt. För att spara både pengar och batteri är SMS-kontakt bäst i icke brådskande situationer.
Internet har också utvecklats och byggts ut under slutet av 1900-talet och senaste decenniet. Internetcafé av skiftande kvalitet finns vanligen nära jeepläkarnas uppehållsort. Det finns också möjlighet att använda Internet via egen dator och mobiltelefon.
Sammanfattning
Ett väl utbyggt mobiltelefonnät har i hög grad underlättat kommunikationen för jeepläkarna.

Läkemedel

Hantering av läkemedel har inte utvecklats så gynnsamt. Trots långvariga kontakter med MEDS har distributionen inte blivit helt pålitlig. Tillgängligheten till jeeplinjen har inte alltid varit den springande punkten. Fastän svårigheter finns att nå Mashuru vägledes har leveranser med koordinatorer på uppdrag i Mashuru och god planering i beställningarna inte medfört några större störningar. Logistiken för Homa Bay och lång leveranstid till Nandi Hills har däremot inneburit svårighet att alltid hålla ett tillräckligt lager av läkemedel. Lokala inköp har ofta varit nödvändiga vilket dock medför högre kostnad.

Översiktliga läkemedelsförråd och svinn av läkemedel på ett par jeeplinjer har varit ett återkommande problem och många åtgärder har vidtagits för att bemästra problemen. Ännu har en slutgiltig lösning inte uppnåtts men är på gång.
Trots svårigheterna har ändå verksamheten kunnat skötas med improvisation och utan större olägenheter för patienterna. Eftersom ett brett sortiment av läkemedel har funnits i jeepläkarnas förråd med möjligheter att använda alternativ även om de inte varit helt optimala. Läkemedelsarsenalen har moderniserats en del, inkl. vacciner och hormoner för familjeplanering. Med detta följer dock högre priser.
Vacciner och preparat för familjeplanering har av hävd tillhandahållits av de lokala sjukvårds- och hälsomyndigheterna men avbräck i leveranserna har ofta varit störande.

Sammanfattning
Tillgången på läkemedel genom åren har i stort sett följt med utvecklingen och frånsett leveranssvårigheter som ofta uppstår.

Patienter

Samtal under mottagningen

Patientantal
Tillflödet av patienter har genom åren varit störst i områdena norr (särskilt Ugunyalinjen) och söder om Victoriasjön (särskilt Homa Bay, linje l). I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet uppgick patientbesöken per dag ofta över 100. 2002-03 genomfördes en begränsning till 60 per mottagning. Självfallet omhändertogs senare anlända svårt sjuka, gravida och barn utöver kvoten som till stor del var ett riktmärke. Den främsta orsaken till begränsningen var att jeepläkaren skulle hinna hem på kvällen före mörkret.
Eftersom mottagningarna haft karaktären av allmän mottagning, alla åldrar med antingen akuta eller kroniska sjukdomar, har sjukdomsspektrum varierat mycket. Omgivningsfaktorer har spelat roll, t ex torka med färre antal fall malaria, tillgång till rent vatten med betydelse för antal fall av diarré och tarmparasitsjukdomar, spridningsrisker för HIV, etc.
Den primära uppgiften för jeepläkarna har varit att behandla i första hand akuta och halvakuta sjukdomar. Av stort intresse är att utröna om jeepläkarnas närvaro betytt något för sjukdomsfrekvensen, har den minskat eller ej. Någon vetenskaplig metod för besked om detta finns inte. Epidemiologiska studier är vanskliga att genomföra inom de områden jeepläkarna arbetar. Folkmängden har ökat genom åren, särskilt i de mest tättbefolkade områdena för Ugunya och Masenolinjerna. Förläggning av mottagning har växlat vilket också kan påverka den jämförande statistiken genom åren. En stor svaghet i arbetet är också att uppföljning av patienterna stöter på svårigheter pga dålig infrastruktur. Det är dock inte omöjligt men det kräver insats med stora resurser.
Patienterna har noggrant registrerats på mottagningarna, antingen av det mobila teamet eller med hjälp av medlemmar ur Hälsokommittéerna. I en halv skrivbok förs anteckningar om patienternas sjukdomshistoria, undersökningsfynd, diagnos och behandling jämte planläggning (remittering m m) för framtiden. Till en början hade kanske bara 1 av 20 patienter denna primitiva journal med sig men genom åren har man bättrat sig och numera är det bara ett fåtal procent av patienterna som inte har den gamla boken med sig. Detta har visat sig vara ett tillfredsställande system, någon mer ingående journalföring hinns inte med.
Resurser och resultat
De diagnostiska resurserna på mottagningarna har varit och är fortfarande mycket begränsade. Fortfarande gäller att jeepläkarens erfarenhet och sunda förnuft jämte en noggrann sjukhistoria och undersökning med hjälp av sinnen som hörsel, syn, känsel och t o m lukt är grunden för diagnos. Hjälpmedel på mottagningarna som mikroskopi av blodutstryk för malaria och droppar av uppslammad avföring för inälvsmask användes för några år sedan men har nu lämnats. En del nya metoder som analys av blod avseende malariaplasmodier (falciparum) och förekomst av antikroppar mot HIV har tillkommit sedan mitten av 2000-talet men är fortfarande inte helt pålitliga. Hemoglobinbestämning har använts men är dyrbar och tidsödande att utföra. Ett enkelt prov som fortfarande är i allmänt bruk är urinsticka som avslöjar vissa urinvägsinfektioner jämte äggvita, socker och blod i urinen.

Uppskattningsvis kan med hjälp av dessa primära enkla diagnostiska hjälpmedel en sannolik diagnos nås hos åtminstone 2/3 av patienterna (exempelvis malaria, HIV/AIDS, lunginflammation, hudsjukdomar, bröstbölder, muskel-, led- och ryggbesvär, svalg-, öron- och ögoninfektioner, tarm- och urinvägsinfektioner, virusinfektioner, epilepsi, högt blodtryck, grå starr). Omhändertagande av skador utgör en viktig del av sjukvården. I resten av fallen kan diagnoserna bli mer osäkra men ofta ställs i karakteristiska fall en korrekt diagnos och några patienter behöver skickas till sjukhus för vidare utredning.

Sven-Åke Hedström möter patient

Utvärdering av jeepläkararbetet
En grov metod att granska effekten av insatserna är att notera ändringar av sjukdomsfrekvens genom åren, särskilt med hjälp av jeepläkare som ofta är ute och helst återkommer till samma jeeplinje. Dessa läkare har rapporterat intryck av en minskning eller ökning av vissa sjukdomar. En stötesten är att de diagnostiska kriterierna inte alltid är invändningsfria och skiljer sig mellan olika läkare. Ytterligare ett problem är att man inte har insyn i hur många patienter som söker upp jeepläkare och hur många som uppsöker sjukhus, dispensärer eller ”medicinmän” i trakten. Detta är en faktor som i hög grad påverkar statistiska slutsatser. Man får granska de stora linjerna i sjukdomarnas förekomst och inte ge sig in på detaljer. Vanliga sjukdomar genom tiderna har varit i första hand malaria. Tarmparasiter, diarré, sjukdomar i rörelseapparaten, hud och mjukdelar, könssjukdomar, infektioner och andra sjukdomar i luftvägar var i jeepläkarnas tidiga skede påtagliga.
Malariafrekvensen har legat utan större svängningar runt en tredjedel av antalet patienter på jeeplinjerna Homa Bay, Maseno och Ugunya. Däremot för Nandi Hills, fr a beträffande barn, och Mashuru har en lägre frekvens noterats mot slutet av 2000-talet, också av samma läkare som rapporterat under några år. Områdena skiljer sig i klimat, regn i Nandi Hills och torka i Mashuru dominerar. Kampanj med utdelning av myggnät har pågått åtminstone under 2000-talet.
Rapporter från samma läkare genom åren i Mashuru pekade på en 40%-ig reduktion av malaria under andra hälften av 2000-talet jämfört med första halvan.
Diarré har inte varit dominerande men en nergång har iakttagits sedan början av 2000-talet, grovt sett en halvering av de få fall som förekommit. I Mashuru har en 14%-ig nedgång setts under senare hälften jämfört med första. Många brunnar har konstruerats invid mottagningarna från mitten av 1990-talet.
Inälvsmask som första diagnos har legat konstant upp emot 10% i områdena norr och söder om Victoriasjön samt Nandi Hills. Räknas alla diagnoser närmar man sig 20%, i Nandi Hills lägre. Ingen minskning har märkts genom åren utom i Nandi Hills. Däremot har förekomsten konstant varit lägre i Maasajområdena.
Infektioner i ögon och mellanöra har under 2000-talet legat genomgående på ungefär samma nivå, från ett par upp till 5%.
Likaså beträffande lunginflammation har på lång sikt inga skillnader i frekvens iakttagits men enskilda toppar har noterats då och då, troligen avspeglande komplikationer vid virusinfektioner och malaria hos barn.
Veneriska sjukdomar med undantag av HIV har minskat genom åren, inte alls så mycket gonorré som noterades både bland maasajer och kring Victoriasjön under tidiga 2000-talet. Däremot tycks bäckeninflammation (åtminstone symtomatiskt sett, diagnostiken är dock svår ute på fältet) hos kvinnor ha varit oförändrad.

HIV/AIDS är den sjukdom som påtagligt har ökat sedan 2000. De första fallen (mest kvinnor) kunde på Ugunyalinjen härledas till män som arbetade i storstäder men en bit in på 2000-talet var det uppenbart att infektionen nått ut till byarna med en spridning där utan kontakt med vistelse i storstäder. Maasajområdet och Nandi Hills har varit relativt förskonade beträffande HIV/AIDS, det är framförallt i Homa Bay och norr om Viktoriasjön som spridningen är skrämmande stor.
Magkatarr och misstänkt magsår har ökat en del under 2000-talet, särskilt i Nandi Hills. Ensidig ugalikost tycks ligga bakom uppkomst av magkatarr, en uppfattning finns om att ugali utan samtidig äggvitetillskott leder till att magslemhinnan angrips av de enzymer som produceras för nedbrytning av äggvitan i kosten. Å andra sidan ger en del symtombilder både i Nandi Hills och Mashuru skäl för magsår och med kortvarig uppföljning har behandling mot Helicobacter pylori – HC (bakteriell orsak till magsår) med magsyrahämmande medel kombinerat med antibiotika varit framgångsrik. Uppenbart är att HC är vanligt förekommande i de områden jeepläkare arbetar.
Besvär (mest värk) från rygg, leder, muskler är vanliga över lag särskilt hos kvinnor med frekvensen 10 – 15% i sammanställda patientmaterial. Möjligen finns en lätt ökning genom åren. Besvären kan med stor sannolikhet hänföras till att kvinnor gör mycket av det tunga arbetet, bär mycket och tungt samt har onormala arbetsställningar.
Undernäring hos barn har överlag minskat betydligt genom åren men tidvis uppstår anhopning av dessa patienter främst beroende på torka som kraftigt påverkar livsmedelstillgången jämte våld och prisökning efter valet i Kenya 2007. Punktinsatser har kunnat göras på mottagningarna genom utdelning av näringsrika livsmedel, vitaminer och järnmedicin jämte fortsatt kontroll av barnen. Hjälp till odlingar och husdjur som getter och höns för att tillgången på grönsaker, mjölk och ägg har använts i kampen mot undernäring. Vid större katastrofer har krävts intensiva övergripande insatser.
Många andra sjukdomar är svåra att analysera när det gäller förekomst och ändringar i frekvens eftersom de är för få och osäkra i diagnostik med de medel som står till buds.
Sammanfattning

En grov analys av ett flertal data och observationer från återkommande jeepläkare och samstämmighet med enstaka observationer pekar på förbättringar i hälsotillståndet i de populationer bland vilka jeepläkarna har sin verksamhet. Sjukdomar som HIV/AIDS och magkatarr ökar dock.

Samarbete med sjukhus

I de områden där jeepläkarna arbetar finns alltid sjukhus mer eller mindre tillgängliga. Svårast har situationen varit i Mashuru när vägarna till Kajiado varit förstörda. Till Magadi, Maseno, Siaya, Nandi Hills, Kapsabet, Homa Bya har patienter haft lättare att ta sig fram eller har kunnat följa med jeepläkaren efter dagens mottagning. I mycket akuta fall har chauffören kunnat köra patienter till sjukhus medan mottagningen pågår. I de fall jeepläkaren inte haft chaufför har mottagningen behövt avbrytas för akuta transporter men det är undantagsfall.
Många gånger har det varit stora problem att smidigt få in patienter på sjukhusen trots att jeepläkaren följer med patienten. Krav på betalning, tunga onödiga rutiner och brist på medverkan hos Medical eller Clinical Officers har onödigtvis fördröjt omhändertagandet av patienterna. Det finns också exempel på att remitterade patienter blivit misskötta trots att jeepläkaren ställt upp med ekonomisk hjälp och förslag på diagnos och behandling. Det tycks dock som att en förbättring i detta avseende sker. En stor brist är också att återföring med resultat av sjukhusvistelsen till jeepläkaren sällan förekommer.
Sammanfattning
Samarbetet mellan jeepläkare och sjukhus kan förbättras betydligt.

Förebyggande verksamhet

Malariaprojekt, Kenya

Mot bakgrund av det sjukdomsspektrum som finns på jeepläkarnas mottagningar är det förebyggande arbetet väsentligt. Naturligtvis gäller detta de stora sjukdomarna som malaria, HIV inkl. den till HIV kopplade tuberkulosen, inälvsmask, barnsjukdomar, Hemophilus influenzae B, hepatit B.
Mot de tre senare grupperna finns vacciner som används i stor utsträckning på jeepläkarmottagningarna, antingen i samband Barnavård eller Kampanjveckor med vaccination. Utvecklingen har varit stark här och är numera en av de viktigaste uppgifterna inom jeepläkarnas verksamhet.
Barnavård i allmänhet med kontroll av näringsstatus, viktökning, mental och fysisk utveckling jämte mödravård med malariaprofylax är likaså väsentligt för att fånga upp riskpatienter så att komplikationer i görligaste mån kan förebyggas.
På mottagningarna och inom barnavård införs mer och mer information till mödrarna om att hålla på med amning minst 6 månader, helst längre, och att inte ge ugali till små spädbarn vilket leder till tarmkolik och förstoppning.
Utdelning av myggnät och information om malariarisker är en stor del av hälsorådgivarnas (counsellors) uppgifter och genom utbildning har de också en betydelsefull uppgift att ta hand om HIV-patienter och misstänkta fall för blodtest med fortsatt information, omhändertagande och uppföljning.
Counsellors och sjuksköterskor deltar i familjeplanering genom rådgivning jämte rekommendation av hormoner och kondomer. Bruk av kondomer rekommenderas också mot spridning av könssjukdomar men på vissa håll har inte genomslagskraften varit särskilt stor pga motstånd mot metoden.
Kontroll om avmaskning hos barn (som ofta utgör hälften av patientklientelet) är en uppgift som bör ingå i jeepläkarens arbete och sker med allt större medvetenhet. Avmaskning rekommenderas numera i afrikanska länder till barn var 6:e (eller var 3:e) månad.
Utbildning och näringsinformation tillhör också viktig förebyggande kontinuerlig verksamhet på mottagningarna. Dessutom har två mångåriga projekt bedrivits av Pia Appelgren (utbildning av lokala hälsoarbetare kring Siaya) och Charlotte Almqvist (odlingar på hemnivå i Inungo).
Indirekt har jeepläkarna varit engag
Traineeserade i anläggning av brunnar i närheten av mottagningarna. Numera ser man ofta en skylt strax vid mottagningslokalen med information att brunnen är sponsrad av en svensk Rotaryklubb, ibland i samarbete med en Rotaryklubb i Kenya eller annan organisation. Det är ingen tvekan om att rent vatten genom åren har förbättrat hälsotillståndet där jeepläkarna arbetar. En annan viktig förebyggande uppgift är att se till att kvinnorna har bra arbetsställningar. Information om detta har införts på vissa jeeplinjer och uppmuntran till att man bygger upphöja arbetsbord för tvätt, disk och annat hushållsarbete. Likaså ges mer och mer råd om miljön i bostäder med undvikande av rök och djur i husen. Ett stort problem är annars luftvägsbesvär med hosta och allergier.

Inom Läkarbankens hela verksamhet har möjligheten för unga medicinare från Sverige att följa som ”trainee” med en erfaren läkare i samarbete med Skandinaviska Läkarbanken. Just inom jeepläkarens verksamhet blir det mycket värdefull utbildning pga bredden i patientunderlaget och genom träning av den kliniska iakttagelseförmågan med enbart enkla hjälpmedel. Det har visat sig att en betydande rekrytering av kommande jeepläkare sker bland dem som varit ”trainees”.

Internationellt utbyte

Genom dessa år som Rotarydoktorerna har varit aktiva i Kenya har ett betydelsefullt utbyte kontinuerligt skett, vår hälso- och sjukvårdspersonal har bistått med kunskap och erfarenhet, kenyanerna har skänkt oss en ödmjuk och positiv syn på livet även i dess svåraste stunder jämte konsten att leva utan alltför många prylar och stora resurser. Ett otal vänskapsband har knutits, inte bara hållbara för stunden utan också stimulerande till att återvända för att arbeta tillsammans med tidigare arbetskamrater. Detta internationella samarbete är i högsta grad fredsbevarande och stärker den ömsesidiga respekten.

Nuläge och visioner

Kenya är ett av världens fattigaste länder och behoven är stora, särskilt på landsbygden. Av landets 57 städer har 9-10 mer än 100000 invånare och i dessa bor sammanlagt 7-8 miljoner. Uppskattningsvis finns ¾ av Kenyas befolkning i de rurala områdena, ofta under primitiva förhållanden utan säker tillgång på rent vatten, ved och el. Vägarna är urusla och vanligen framkomliga endast med jeep. De få inhemska läkarna föredrar att stanna i städerna.
Det är här på den afrikanska landsbygden som Läkarbanken har en av sina största uppgifter.
Vi kan hjälpa människorna där till en bättre hälsa och ett bättre liv genom våra utresande läkare Sjukdomar kan förebyggas genom utdelning av myggnät som skydd mot malaria och konstruktion av brunnar som ger rent vatten.

Idén bakom Läkarbankens jeeplinjer är helt enkelt att hjälpa människorna där de kan stanna kvar i sin egen landsbygd i stället för att ge sig av till de numera katastrofalt växande slumstäderna med fattigdom, sjukdomar och kriminalitet. För att stanna måste de få hjälp av hälso- och sjukvårdspersonal som kommer ut till dem regelbundet.
Jeepläkarna kan vittna om att människorna på landsbygden har ett enastående socialt nätverk och det är få som inte har försörjning även om denna i de flesta fall är mager. Den första förutsättningen för deras försörjning är att de är friska. Sjuka människor åstadkommer ingen utveckling. Kan den onda cirkeln ”sjukdom – orkeslöshet – fattigdom – undernäring – sjukdom” brytas så kan individernas arbetsförmåga öka med möjlighet till utveckling.
Under de 16 år som gått sedan den första jeeplinjen startades rankade Kenyas hälsovårdsmyndigheter under 2009 Rotarys Läkarbank högst bland hjälporganisationerna och uttalade önskemål bl a om fler jeeplinjer. Med de goda erfarenheter Läkarbanken har från Kenya är önskemålet att utvidga verksamheten med jeeplinjer till andra låginkomstländer. Kan Läkarbanken dessutom medverka till att folket på landsbygden får tillgång till solenergi och skogsplantering och nya effektiva metoder för att få ut mer av jordbruket så bör framtidstron förbättras.

Referenser

Som underlag till denna framställning har i huvudsak rapporter från jeepläkare, artiklar i kenyanska tidningar – främst Nation – samtal och diskussioner med kenyanska medarbetare och uppgifter från kenyansk vitalstatistik använts. Birgitta Björklund på Läkarbankens kansli och vår hedersordförande och grundare Lars Braw har bidragit med värdefulla fakta och synpunkter.