Afrika kallar på Britten Klövfer-Ståhl

Att åka ut i världen till människor i avlägsna områden som behövde hennes kunskaper och engagemang för att överleva, det var något som Britten Klöfver-Ståhl tidigt bestämde sig för att satsa på i sin kommande yrkesroll som läkare och kirurg. Med det målet för ögonen, så gick hon därför redan under sin studietid en kurs i Global Hälsa och Internationellt arbete. Och på den vägen är det.

Britten - web Bild: Kirurg Britten Klöfver-Ståhl som jeepdoktor

Hallå Britten – är du redo att åka till Swaziland?

Långt senare stötte Britten, lite ödesmättat, ihop med journalisten Lars Braw, som startade Läkarbanken, på ett barndop. “Trodde hon att svenska läkare skulle kunna tänka sig att åka ut i världen och helt gratis hjälpa människor med stora behov av läkarvård?” – var frågan han ställde. Lars var djupt engagerad och angelägen att få till stånd en hjälpverksamhet för de människor som hade det svårt i Afrika, och såg därför Rotary och deras medlemmar som en lämplig organisation att samarbeta med i ett initialt skede. Britten tyckte att detta var en idé som precis skulle passa henne. Hon hade aldrig tidigare tagit ett sådant stort steg. Men nu var det dags. Så svaret till Lars blev: “Nämen, jobba vidare på detta! Jag vet åtminstone en som kan åka, och det är jag själv – och jag kan nog entusiasmera 5 till”.

På det följde en tid av organiserande. Först tog Lars Braw kontakt kontakt med de svenska missionssjukhusen på plats genom Svenska Missionsrådet, och erbjöd deras doktorer sex veckors ledighet eller förstärkning vid behov, utan att det skulle kosta sjukhusen någonting. Inte långt senare hörde Lars av sig till Britten och undrade : ”Hallå Britten – är du redo att åka till Swaziland?, ”Javisst”, svarade Britten, ”det vill jag gärna göra, men var ligger det då?” ”Det ligger i Södra Afrika inbäddat mellan Sydafrika & Mocambique” – fick hon som svar. Britten åkte ut som nr 2 från Läkarbanken i mitten av maj 1988. Den första läkaren att åka var barnläkaren Håkan Simonsson med sin fru, också från Ystad. Det kändes förstås tryggt för Britten att kunna träffa dessa på sin första resa ner till för henne okända förhållanden.

Missionsstationen i Swaziland

Så kom Britten till en ganska liten Missionsstation i Swaziland med sjukhus, tillhörande personalbostäder och en kyrka. Det utåtriktade arbetet utanför missionsstationen, bestod av hembesök av sjuksköterskor och så själva missionärsverksamheten. Så det var rätt fantastiskt att få komma dit tyckte Britten.

Garissa Hospital 500Bild: Vårdavdelning för män i Garissa Hospital, Kenya 2011

Att man även skulle kunna skicka ner nödvändig utrustning och material från Sverige, kom man snart på. Så därför togs kontakt med Erikshjälpen, som på så sätt också blev engagerade i verksamheten. Erikshjälpen, denna fantastiska organisation med säte i Holsbybrunn utanför Vetlanda i Småland, blev alltså den hjälpande hand som gjorde att man kom igång med hjälpsändningar. Deras verksamhet baseras på att ha en liten administration och många volontärer som jobbar i Second Hand butikerna, vilket innebär att mycket av pengarna hamnar direkt hos de behövande. Och de var redan igång med att skicka ner containrar med sjukvårdsutrustning, kläder och förnödenheter. Därmed hade de den organisation på plats, som även kunde sända tyngre sjukvårdsapparatur. Så växte samarbetet mellan dessa två organisationer fram, Rotarys Läkarbank och Skandinaviska Läkarbanken som startades av Erikshjälpen. De båda Läkarbankerna har sedan begynnelsen haft ett gemensamt huvudkontor.

Kulturkrock  

Brittens första 6-veckors pass på Missionsstationen i Swaziland blev något av en total kulturkrock i det första mötet med en helt främmande kultur. ”Man inser att sjukvården ser helt annorlunda ut i Swaziland, än hur man är van vid att den fungerar här i Sverige, och det innebär till en början stora utmaningar.” Britten uppskattade verkligen att hon hade turen att komma till ett sjukhus som redan hade funnits på plats i 15 år. På stationen fanns redan en svensk ”Matron” som fungerade som husmor, en svensk sjuksköterska, en svensk administratör och en Kanadensare som jobbade med vattenproblematik samt en Amerikansk tandläkare. Så Britten landade direkt in i ett professionellt team, vilket var mycket värdefullt i det läget som ”nybörjare”. ”För mig var de första dagarna svåra eftersom jag knappt kunde se skillnad på om det var män eller kvinnor jag skulle ta hand om eftersom de då – för mig som inte var van – var så lika där i Swaziland – det kändes riktigt pinsamt” säger Britten.

Så växte jeeplinjerna fram 

Så småningom växte idén fram att i egen regi skapa jeeplinjer för läkarvård för invånarna i de mest utsatta byarna på landsbygden i Kenya. En omfattande planering vidtog. Till att börja med hade de en koordinator i Nairobi, som fick i uppdrag att se till att alla kontakter fungerade med myndigheterna, och att få fram viktiga dokument som t.ex.arbetstillstånd. ”När vi sen åkte ut, hade man sett till att det fanns ett ”Doctors House” och en Jeep till teamet. Nästan alla läkarstationer är dimensionerade för 2 läkare, eftersom det är så värdefullt att kunna samarbeta. Man jobbar även tillsammans med den Kenyanska sjuksköterskan och ibland andra hjälparbetar och funktionärer, och åker ut till byarna på morgonen. Nuförtiden har vi en chaufför, i början fick vi köra själva -ja, det var också en utmaning” – säger Britten.

Staff Meeting 500 Bild: Staff Meeting m jeeparna i bakgrunden.Doctors House, Homa Bay, Kenya 2010

Men det har ju hänt fantastiskt mycket sen den första jeeplinjen startades upp  år 2000. Patienterna var då sjukare i mag-tarmsjukdomar, brist på rent vatten var en mycket viktig faktor för att undvika dessa sjukdomar. Därför har Rotary stöttat byggandet av handpumpade brunnar för att få rent vatten. (se artikel i senaste numret av Rotarytidningen)  “När vi är ute i byarna predikar vi alltid om vikten av rent vatten, och när byarna fått det så försvinner många av diarre- och kräksjukdomarna hos barn och vuxna”, säger Britten. “Och alla är så jättestolta över byns brunn som sköts omsorgsfullt i de flesta byar.”

Rotary Brunn i Kenya 500Bild: Brunn bekostad av Rotary år 2007 i byn Dunga, Kenya

Har man inte varit i Afrika så tror man att utvecklingen står stilla. Men tittar vi på utvecklingen så går det snabbt framåt och det finns många tillväxtländer i Afrika nu. Britten har hunnit med att arbeta i Afrika 8 ggr.  Swaziland satte sig speciellt i hennes hjärta så där har hon varit en del, nu är hennes dotter volontär där. Och det är inte längre någon svensk ledning på missionsstationen, utan den har lämnats över till den lokala befolkningen. För så fungerar det, att när regionen får fram egen läkar- och sjukvårdspersonal, socialarbetare och andra funktioner, så får de överta verksamheten, och Läkarbankens hjälpverksamhet kan då flyttas till ett annat område i större behov av hjälp.

 

AIDS problematiken 

Med på Jeeplinjen kom även en tolk och socialarbetare/kurator som tog hand om de som man misstänkte hade AIDS, detta var ett behov som växte fram allteftersom sjukdomen spred sig. Det visade sig också vara nödvändigt att ha någon med ut till byarna som kunde tala om dessa känsliga ämnen som sexualitet på rätt sätt, eftersom det är så skilda kulturer från vår. I början kunde man alls inte tala om HIV och AIDS för då blev alla så väldigt förskräckta, detta var ett tabubelagt ämne. Kulturen var sådan att informationen måste lindas in i olika koder för att man överhuvudtaget skulle få folk att förstå, och inte värja sig från att få adekvat information.

Skolvägg i Homa Bay 500Bild: Uppmaning på husgrunden till en skola i Homa Bay, Kenya

”Nuförtiden finns det HIV-centra överallt där man frivilligt kan ta ett  snabbprov för att se om man är HIV-smittad. Är provet positivt, så hjälper vi till att patienten får pengar för transport till närmaste sjukhus för vidare provtagning, och även bromsmedicin. Bromsmediciner delar läkarteamen inte ut, utan det sköts av den statliga sjukvården i Kenya.”

Som en jämförelse har det här i Norden tagit flera generationer för att få igenom ändringar i folks beteenden, ta t.ex. rökningen. Likväl tar det tid i de afrikanska kulturerna att ändra uppfattningar och livsmönster.

 

Att förebygga istället för att bota

Vi undervisar även i allmänhet om på vilket sätt sjukdomar sprids i vårt förebyggande arbete på jeeplinjerna. Tolken eller rådgivare håller en liten föreläsning eller ett föredrag om hälsofrågor när det ändå är så många människor som sitter och väntar på sin tur att bli behandlad. Då kan de till exempel få veta hur man undviker att malaria sprids genom att använda myggnät, inte ha vattensamlingar eller mycket buskar där myggen kan trivas runt huset.

Att man kan äta antibiotika i form av tabletter, och att man inte nödvändigtvis måste ha injektioner upplyser vi också om. Dessutom informerar vi om att det är bättre att åka till ett sjukhus och få en hel kur med antibiotika, än att kanske bara köpa de 5 tabletter man har råd med. Felanvändning av antibiotika kan i i värsta fall leda till resistensproblem, och genom kunskap kan den problematiken minska.

Skolflickor Homa Bay 500

Bild: Skolflickor i Homa Bay hämtar vatten till skolan

Vi försöker arbeta förebyggande och poängtera vikten av rent vatten och att ha god hygien i form av toaletter, samt att tvätta händerna efter man har varit på toaletten och  innan man lagar mat.

PET-flaskor i solen

I syfte att rena infekterat vattnet kan man utnyttja solens ultravioletta strålar genom att lägga ut vattenfyllda PET-flaskor för bestrålning. Det blir inte helt perfekt men renare än obehandlat vatten som ju är en stor källa till sjukdomar. I områden där det är stor brist på rent vatten använde vi denna metoden. Vi delade ut 4-5 PET-flaskor till varje familj och undervisade om detta. Det slog väl ut, men samtidigt jobbade vi också för att byarna skulle få egna brunnar för det är ju mest effektivt.

När vi jobbar tillsammans är vi lika 

En sak som Britten tagit med sig är att man är väldigt lika varandra när man jobbar tillsammans med de afrikanska sjukvårdsarbetarna. De lever under helt andra omständigheter än vi. De går kanske hem och rullar ut sin matta på jordgolvet för att sova på – men när vi jobbar ihop så är vi väldigt lika. Då kan man få dåligt samvete för att vi här i Sverige har det så bra. Men Britten har aldrig känt att någon har tyckt att “här kommer vi från det välmående Europa och gör en liten insats, och så åker vi hem och bara är rika”. Utan det har funnits en nyfikenhet på att få veta hur vi skulle ha behandlat den här patienten om vi hade varit hemma. Då tycker Britten nästan att det är genant när hon talar om allt man skulle ha gjort i Sverige. Men de vill veta och hon har aldrig känt att det funnits vare sig avundsjuka eller missunnsamhet, vilket ju är fantastiskt!

Turkana barn 500

 Bild: Barn i Turkana distriktet i Norra Kenya får besök av Jeeplinjen

Det farligaste man kan företa sig

Att vara kvinna och föda barn söder om Sahara, säger man, är egentligen det farligaste man kan företa sig. De flesta föder hemma och havande mödrar som har problem kommer ofta väldigt sent in till förlossningen och då riskerar man att både barnet och mamman dör. Här finns fortfarande en jättehög spädbarnsdödlighet.

Det är ett av FN:s Millenniemål att den ska minska och det behövs egentligen inte så stora insatser. Det som behövs är att man ska inse att detta är viktigt att satsa på, men ännu har det tyvärr inte prioriterats tillräckligt. Dock har det hänt en del på detta området, ett exempel är att på Jeeplinjerna så har man en gång i månaden mödravårdsmottagning som utförs av den medföljande sjuksköterskan, och man ger även vaccinationer. Så teamet försöker göra så mycket som möjligt i de byar som besöks. Det är roligt att se när alla mammorna kommer, för då har det ändå etablerats en kontakt och en tradition att det är viktigt att komma på mödravård. Så kan de även få järntabletter vid blodbrist och folsyretabletter. Sedan kollas blodtrycket för att se om de har havandeskapsförgiftning, och i så fall kan de åka till sjukhuset i ett tidigt skede.

No Knife 

”Det är kul att mötas när barnen och patienterna blivit bättre. Ett roligt minne har jag om detta” berättar Britten. ”Bland Massajerna är det ju pappan till barnen som bestämmer om deras omvårdnad, mamman har inget alls att säga till om där. Och så kom ett par, mamma och pappa, med ett litet barn bara på några månader som hade en förfärlig böld på låret. Ja, den var ju på väg att spricka och normalt gör vi så med bölder att vi ger en lokalbedövning och skär sen upp bölden så att varet kan rinna ut, och det är ju mängder eftersom de ofta kommer så sent. Sen ger vi dom antibiotika men det viktigaste är att öppna och rengöra”. Britten hade då inte förstått att hon måste fråga pappan om det gick för sig att behandla det lilla barnet. ”Ja..” säger Britten ”vi måste nu fråga om allting och det är vi ju inte vana vid hemifrån. Så när jag frågade sa pappan bestämt: ”no, no knife, no knife..”, så då kunde Britten bara ge det lilla spädbarnet antibiotika så länge.

Men så vid nästa besök i byn kom mamman tillbaks i sällskap med en annan man som kan ha varit barnets farbror. Denna gången gick det an med ”knife”. Det var fortfarande mycket var kvar i bölden som det lilla barnet hade och det kunde nu tömmas och rengöras. Sedan gick det två veckor till och så kom hela familjen tillbaka och det lilla barnet hade piggnat till, och nu hade dom även ett lite större barn med sig. Så då tänkte Britten att oj, nu kommer pappan och ska ge mig en utskällning. Men nej, av detta blev intet för då var det stora barnet sjukt och pappan sa att han nu kände förtroende för oss, så då fick vi ta hand om det stora barnet också. Så fick vi uppskattning för vad vi hade gjort eftersom pappan kom tillbaka och inte var arg på oss. Det var ett gott betyg”.

Ingen förlorad kontinent

När jag skall åka till Afrika säger en del till mig – “varför gör du det, det är ju en förlorad kontinent, det blir ju aldrig bättre”, berättar Britten. ”Det säger ofta de som aldrig varit där, dom tror inte att det har blivit bättre. Men jag åker inte dit för att jag ska förändra hela Afrika, men för dom jag träffar och kan hjälpa så betyder det kanske hela livet. Och det är så roligt. Alla är ju inte dödssjuka, men man underlättar för många. Och sen betyder det ju mycket för den lokala befolkningen därute i byarna, att dom upplever att här kommer doktorer långt bortifrån som bryr sig om oss. Dom är så tacksamma över att vi kommer så att man blir nästan generad.

Turkana barngrupp 500

Bild: Barn i en by i Turkana distriktet, Norra Kenya

Att folk från olika länder samarbetar kan ha ett fredsbevarande syfte i och med alla känner sig värdefulla och att vi hjälper varandra. Man kan samarbeta för att lösa problem istället och behöver inte tycka att en grupp eller stam agerar felaktigt.

Och det är ju också det faktum att vi har bytt byar många gånger, för att det startats en lokal inhemsk hälsocentral i närheten, och dessa är ofta bemannade med duktiga  sjuksköterskor och hälsoarbetare. Då ska vi inte vara kvar, utan lämnar över den verksamhet vi startat upp. Och sen kan vi hjälpa till i någon annan by där det inte finns någon sjukvårdsenhet. Läkarbankens idé och koncept fungerar jättebra, och jag är väldigt glad att kunna arbeta med detta. Så jag tror, med stor ödmjukhet, att bara det faktum att vi finns där, har en stor betydelse”, säger Britten.

Vilken roll har Läkarbanken idag

Britten är ju snart pensionär och tänker att hon ska åka ner till Afrika lite fler gånger, och eftersom hon är kirurg så blir det kanske så att hon då engagerar sig lite mer i Skandinaviska Läkarbanken, eftersom de har verksamheten på sjukhusen.  Men hon har ingen roll i styrelsen, utan är en verbal ambassadör för Läkarbanken. Så i den rollen åker hon t.ex. till en barnkurs i Lund och berättar om hur det är att vara volontär för Läkarbanken.

”Det är viktigt att vi pratar om det, för då sprids det som ringar på vattnet. Så samlar vi in mer pengar vilket gör det lättare för fler att åka ner och hjälpa till. Sen tror jag inte att organisationen ska bli för stor för då kan det bli svårmanövrerat. Men Läkarbanken har inspirerat andra också, t.ex. i Holland har man startat en egen Läkarbank som också har verksamhet i Afrika i form av jeeplinjer. ”

Sök efter dåliga vägar

Britten läste just ett uttalande av Hans Rosling om Läkarbanken, att det viktiga är att man fortsätter på den idén man har. Och hon tyckte det var så roligt att han sa: ”Nu har ni hållit på i 25 år, så håll nu ut i minst 25 år till! Så sa han också att om vägarna är dåliga där ni är, då är ni på rätt ställe. För dit kommer ingen annan!