Ett rungade JA till läkaruppdrag – Reseberättelse, Kacheliba, sep-okt 2023
När erbjudandet kom från Rotary Doctors om ett uppdrag i Kacheliba, Kenya, var mitt svar ett självklart, rungande JA! Sen tidiga terminer på läkarprogrammet har jag längtat ut, inspirerad av min moster som varit ute med just Rotary Doctors under 90-talet.
Som ST-läkare inom anestesi och intensivvård fanns en inre oro att min kompetens inte skulle passa in, det kändes svårt att mäta mig med de erfarna allmän- och internmedicinare som åker ut på uppdrag. Väl på plats märktes det dock snabbt att arbetssättet för uppdragen, med ”on-the-job training” och mentorskap, innebar fina möjligheter att arbeta tillsammans med sjukhuspersonalen och utbyta kunskap åt båda hållen. Vare sig det gällde patientkontakt, medicinsk handläggning, arbetssätt eller praktiska moment fanns det många perspektiv att bidra med, oavhängigt medicinsk bakgrund. Dessutom lyckades jag matcha mitt uppdrag med att sjukhuset satte sin nybyggda operationssal i drift för kejsarsnitt. Operatörerna och narkospersonalen var mycket kompetenta, vi hade givande diskussioner och dialog kring rutiner och procedurer. Hos resterande personal på förlossningsavdelningen fanns däremot en befogad oro inför den kirurgiska uppstarten då de inte fått någon utbildning alls om postoperativ vård – det kändes bra att kunna bidra med stöttning där.
Kacheliba Sub-County Hospital är ett sjukhus med stora utmaningar, men personalen brinner för sina patienter och vården som bedrivs. De är förstås lika frustrerade som vi över resurs- och kompetensbristen. Vi har diskuterat patientfall och handläggning, bollat förbättringsprojekt, organiserat akututrustning, hjälpts åt och stöttat varandra i vården kring patienterna – att få arbeta tillsammans har varit en värdefull erfarenhet. Det är en ynnest att få insyn i ett annat lands sjukvårdssystem och få en ökad förståelse för de många faktorer som ligger till grund varför saker görs, eller inte görs, på ett visst vis. Organisation och ledarskap, ekonomiska resurser, personalresurser, utbildningssystem, tradition, kulturella aspekter – man inser hur mycket som ligger bakom alla beslut man själv dagligen tar.
Jag tar med mig många patientmöten hem – starka, envisa kvinnor som kämpar för att få livet att gå runt för den stora familjen, ljuvliga barn som tillfrisknar, ljuvliga barn som insatserna till trots inte gör det… För mig som hemma spenderar delar av min tid inom intensivvården är samtal kring döden, både med patient och anhöriga, en viktig del av mitt arbete. Ett brytpunktssamtal i livets slutskede är på många sätt lika viktigt som de livräddande åtgärder man initialt försökte hjälpa patienten med. Det var därför en stor kontrast att komma till den kenyanska sjukvården där samtal kring döden inte ses som en självklarhet, även i de situationer när det blir tydligt för alla – vårdpersonal som anhöriga – att patienten inte kommer att överleva. Att föra det på tal riskerar snarast att förvärra situationen för de anhöriga med känslan att vården gett upp, att vi inte gjort allt som står till buds. Det finns inget facit i hur dessa svåra stunder ska hanteras och återigen kan jag bara konstatera hur otroligt lärorikt det är att få möjligheten att ta del av livet i en annan del av världen.
Med en förhoppning om att kunna åka tillbaka har jag nu återvänt hem efter tiden i Kacheliba. Utmaningarna var många och frustrationen stundtals stor – men den överväldigande känslan är varm, positiv och tacksam. Tacksam över allt jag lärt mig och förhoppningsvis lärt ut, över att ha blivit välkomnad in och kortvarigt en del av det kenyanska sjukvårdssystemet, över alla fantastiska människor jag mött.
Siri Mårtensson
ST-läkare Anestesi och Intensivvård
Capio Sankt Görans Sjukhus