En dramatisk solskenshistoria från Robinsonbyn
Från Robinsonbyn
Rotary Doctors jeep har just anlänt till Robinson, en fattig avlägsen by, där man haft en klinik en tid. Det är mars månad och jag tänker på förra gången jag var i Kenya och just på den internationella kvinnodagen den 8 mars på ett märkligt sätt fick ta del av flera kvinnoöden, unga och gamla, drabbade av sorg, svek, sjukdom, ensamhet och fattigdom. Nu är det den 5 mars och samma sak ska upprepas.
Några patienter väntar redan på oss kring byggnaden och det görs en triagering så att de som behöver hjälp fort får komma först. En kvinna leds in i mitt rum av sin syster. Hon är 25 år. Hon orkar knappt prata eller stå på sina ben utan får lägga sig direkt på britsen. Hon är vid medvetande, men svarar bara med nickar eller skakande på huvudet på mina frågor. Hon är blek och tagen, andningen ytlig. Hon säger att hon har ont i magen. Hon kräks i en hink vi tagit fram. Pulsen är snabb, blodtrycket inte mätbart, buken lite svullen och mycket öm nedtill. Labproverna visar att hon är gravid och har blodbrist. Svaret på blodvärdet är skrivet för hand och jag tycker först det står 95, vilket är lågt. Sedan ser jag att det står 55 vilket är extremt lågt. Min misstanke stämmer. Hon har sannolikt ett utomkvedshavandeskap. Det är farligt och hennes tillstånd är kritiskt. Vi skulle kunna sätta dropp, men hur ska hon komma till sjukhus? Hon får lite vätskeersättning och ligger i skuggan utanför kliniken. Vi ordnar fram en motorcykeltaxi. Det går ju inte att ha dropp på en sådan. På något sätt kommer hon upp på motorcykeln, jag ser hur hon lutar sig mot föraren med systern bakom, så ska hon skumpa i kanske 1½ timme innan de når närmsta sjukhus. Smärtsamt blod i buken och omätbart blodtryck. Ska det gå? Vi ser dem försvinna i fjärran.
Arbetet på kliniken fortsätter. Rotarys sköterska ringer på eftermiddagen till sjukhuset. Jo, hon kom fram, är inlagd och får dropp. Jag undrar stilla vilket blodvärde hon har när blodet blandas med det livsnödvändiga droppet. Sjukhuset har ingen ambulans och inga operationsmöjligheter. Hon skickas i alla fall vidare till nästa sjukhus. Det fortsätter blöda inne i magen, men hon behöver blod för att man ska våga söva henne. Sjukhuset har inget blod och man väljer att avvakta. Hon lever i alla fall och är vid medvetande. Sköterskan ringer igen dagen därpå. Kvinnan opererades trots blodbristen och hon överlevde ingreppet. Nu sitter hon upp och äter och dricker lite. Man har fått tag på en släkting som kan donera blod. Informationen gör mig glad. Hon har nog klarat sig.
Ett av alla människoöden i detta land denna dag. Öden drabbar både kvinnor och män, men det är kvinnor som blir gravida och därmed riskerar livet på olika sätt. Hur kommer denna kvinnas liv att bli nu? Hon överlevde. Detta var hennes första graviditet. Kommer hon att kunna bli gravid igen? Hur blir annars hennes liv utan barn i detta land där kvinnors identitet till så stor del handlar om barn och familj? Kvinnodagen behövs fortfarande i hela världen, inte minst här. Det görs ett fantastiskt arbete inom mödravården i Kenya, men vägen är fortsatt lång innan vi når en bättre kvinnohälsa i världens utvecklingsländer.